Efter att ha väckt Age med en kamera i nyllet var det dags att ta bussen in till stan (där det lyser tryggt höhö) och möta upp Kalle. Eftersom alla var hungriga förutom Kalle, som å andra sidan var sugen på öl, beslöt vi oss för att käka Pizza på Rex innan vi skulle ge oss av. Rex är ett fett pizzahak i Malmö där man som vegan kan frodas i pizzor med diverse fejkkött på samt vegansk ost. Risken med detta är dock att den gamla klassiska "vegeteriana utan ost" helt förlorar sin mening efter en pizza av denna kalibern. Billig (med standardmått) öl har de minsann också på Rex och efter att vi alla var mätta och lite druckna kände ingen av oss manade att trotsa höstrusket och gå till stationen. Men eftersom vi alla hade lagt ner dyra pengar på biljetter var det bara att ta sig i kragen och börja gå. Speciellt svårt var det för Kalle att slita sig eftersom de spelade så skön 80-tals musik på stället.
(Kickin it mongostyle @ Pizzeria Rex)
Eftersom ingen av oss hade haft bråttom från Rex och eftersom ingen av oss hade tänkt på att skriva ut en karta blev det ett helvete att hitta till spelstället så vi missade första delen av Of the Wand and the Moon's set. Jag hade bara som flyktigast kollat in dem tidigare och tyckt att det var rätt tråkigt så jag hade egentligen inga förväntningar men som så många gånger förr var det en helt annan sak live. Den delen vi hann se var sjukligt bra så jag stod och förbannade mig själv över min dumhet samtidigt som jag njöt för fulla muggar. Kim Larsen (som jag nyss märkte att sångaren heter) hade kvällen till ära samlat ihop ett fullt band vilket förhöjde det hela från att bli en "en-man-och-hans-gitarr-spelning". Samtidigt hade man installerat en projektor som visade bilder på mentalt rubbade gamlingar och fagra damer som dansade i tunnlar. Hipstern och estetbögen inom mig njöt således med alla sinnen.
Några öl senare var spektaklet slut och vi bestämde oss för att mingla lite. Publiken bestod till lika stor del av metalheads med långt stripigt hår och patchade skinnvästar som industrifolk med synthfrillor och skjortor, vissa såg ut som att de precis stigit ur SS-tidsmaskinen. Alla såg dessutom väldigt allvarliga och sura ut så vi konstaterade att det nog var bäst att hålla sig på mattan och inte dra till oss någon onödig uppmärksamhet. Alla vet ju att danskar hatar svenskar lika mycket som de hatar att ha öppet på helgdagar.
När vi kom in i lokalen igen var scenen prydd med Totenkopf's i olika storlekar och folk hade redan börjat samlas framför scenen. Vi beslutade oss därför att svika Bröderna Hårdrock och stå och trycka som front-row-bangers lite vid sidan av scenen. Efter en stund tystnade musiken och Douglas P. och en annan karl som såg ännu surare ut än danskarna klev ut i full mundering och började slå och banka på stora trummor, gonggonar och vindspel. Efter denna industritappning på Blue Man Groups åkte masken av, solbrillorna på och gitarren fram. Härifrån levererade Douglas den ena hiten efter den andra medans hans barske vän ackompanjerade honom med sina domedagstrummor. Låtar som All Pigs Must Die, Ku ku ku, She Said Destroy, Rose Clouds of Holocaust och Luther's Army (som jag fick nöja mig med att höra från toaletten på nedervåningen, jag förbannar dig öl!) avverkades såväl som äldre låtar som Heaven Street. Och visst fan var det bra. Det var som jag hade förväntat mig och det låg en apokalyptisk känsla i lokalen under hela spelningen men efter Of the Wand and the Moons storslagna spelning kändes detta lite tamt i jämförelse. Om ni frågar mig om en vecka kanske jag säger helt annorlunda, kanske var det bara för att jag inte hade så höga förväntningar om Of the Wand and the Moon som gör att pokalen denna gången går till dem. Hur som helst var det en minnesvärd kväll och jag lämnar ämnet där eftersom inget av värde hände på hemvägen förutom att jag fick en video på en sovande Kalle på tåget.
(Och så lite rörliga bilder med)
